Sverige är ett av världens miljardär-tätaste länder. Trots det ligger vi långt efter många andra länder när det kommer till att finansiera kultur med privata medel. Detta är dock på väg att förändras och efterfrågan på kunskap och erfarenheter kring filantropiskt stöd för kultur växer. I höst anordnar Brakeley Nordic en kurs exklusivt för sörmländska kulturaktörer i samarbete med Region Sörmland. Vi har pratat med två tidigare kursdeltagare om deras upplevelser av kursen och hur de omsatt kunskaperna i verkligenheten.
Lone Bach Borius är projektledare för Se din konst, ett fyraårigt projekt baserat i Lund med syftet att synliggöra barns och ungas konst. Hon och en medarbetare har nyligen gått kursens samtliga tre steg och deltar också i de öppna coachningsträffar som Brakeley anordnar.
– Just nu har vi fullt upp med ett avsluta det tredje projektåret med stor utställning och seminarium men när fjärde projektåret drar igång i höst och vi fördjupar oss i planeringen av den permanenta konsthallen, kommer vi ha stor nytta av kunskaperna från kursen. Så även om vi inte kommit dit att vi har fått miljoner in på kontot så har vi nu redskap att ta oss an arbetsuppgiften vi har framför oss, redskap som exempelvis utformning av avtal och hur man kan göra för att presentera sin verksamhet på ett bra sätt.
Upplever du att det finns ett motstånd bland kulturarbetare mot att be om stöd från det privata näringslivet?
– Jag kan säga att för mig som dansksvensk är det helt naturligt att söka den typen av finansiering. I Danmark är det en stor del av kulturbudgeten som finansieras av stora danska fonder med företag som Maersk och Lego. Men jag tror att många svenska kulturarbetare är rädda för att förlora sin frihet när man tar emot en stor donation. Jag menar däremot att friheten är något man skriver in i kontraktet från början, och det poängterades mycket på kursen också. Så att be om pengar känner jag personligen inget motstånd mot. Det man däremot ska ha klart för sig är att det är en enormt tidskrävande process.
Joakim Bayoumi Karlsson, producent på Teater Galeasen i Stockholm, framhåller också han vikten av att avsätta mycket tid för arbetet. En följd av att han gått Brakeley-kursen är att de satt samman en arbetsgrupp på Galeasen för att jobba med frågan. Denna tog fram ett säljmaterial med snygga bilder från teaterns produktioner och tio kärnfulla argument kring varför det är viktigt att Galeasen får fortsätta med sin verksamhet. De anordnade också en specialvisning av en föreställning med tillhörande mingel för inbjudna. Resultatet så långt är ett par pågående samtal potentiella donatorer.
Joakim har däremot inte uppfattat något motstånd mot att söka den här typen av privata donationer i sina kretsar.
– Det var nog mer så förr i tiden. Vi kulturaktörer förändras ju i takt med samhället och vi har blivit mer pragmatiska. Vi måste ha pengar om vi ska kunna bedriva vår verksamhet. Samtidigt kan vi nog känna oss lite obekväma när vi ber om pengar och tassa lite väl försiktigt med mössan i hand. I och med kursen så har jag insett att man inte ska vara så rädd för att vara tuff och säga ”vi behöver dom här pengarna och vi behöver dom nu!”
– Om man har ett affärsprojekt inom det traditionella näringslivet och går till en riskkapitalist så är det ju i princip så man gör, ”jag vill ha en miljon för att genomdriva det här” och då får man ett ja eller ett nej. Lite rakare rör med andra ord.
Lone menar å sin sida att det kanske inte är alla kulturaktörer som klarar av att vara framåt och sälja in sig.
– Filantropi bygger ju mycket på att skapa de här personliga relationerna och det är inte alla som har rätt redskap att ta sig över den där tröskeln, som har det självförtroendet så att säga, och då är ju stiftelser ett lite mer anonymt alternativ, vilket vi också fick utforska på kursen. En annan metod som jag faktiskt testat, är att ta hjälp av dörröppnare, alltså personer som kanske inte själva sitter på de där miljonerna men som känner folk som gör det.
Själv blev hon uppmanad av kursledarna att kontakta en välkänd konstprofil. När hon väl tog mod till sig och ringde upp honom så visade det sig att de hade en hel del gemensamt och att han mycket riktigt kände personer med stora plånböcker. Om det sedan leder vidare återstår att se men kontakten är i alla fall etablerad och har lett till flera trevliga samtal.
– En sak vi fick höra på kursen och som nog fick de flesta av oss att ramla baklänges var att Sverige har 542 miljardärer! Vad ska de göra med sina miljarder? Ska du inte ge bort någonting som kan skapa ett bestående värde? Universiteten har ju kommit längre. De har folk som är anställda för att jobba med fundraising, men det har vi inte riktigt i kulturvärlden. Alla dessa pluttorganisationer som den jag själv representerar, vi måste bli bättre på att gå samman och skapa allianser!
En viss känsla av konkurrens kan ändå infinna sig när en grupp kulturaktörer samlas på en kurs i kulturfilantropi. Det menar i alla fall Joakim när han får frågan.
– Jo, den aspekten finns absolut med. Den märks lite var stans i kulturvärlden nu tycker jag. Alla är ute med håven. Det finns ju ändå ett begränsat antal personer och stiftelser som fördelar ett begränsat antal kronor och det är klart att det blir en slags konkurrenssituation om vem som ska få de här pengarna.
Men det är väl likadant när man söker pengar från till exempel Kulturrådet, eller upplevs det som mer anonymt?
– Jo, så är det. Men det finns ju också någonting bra i den här konkurrenssituationen för att man tvingas slipa sina argument, förklara vad det är som gör just oss unika. Utmaningen är att formulera det där unika själv. När man som jag arbetat i samma verksamhet i 20 år så får man lätt lite tunnelseende. Där får jag säga att kursen bidrog med ett jättebra upplägg med gruppövningar där vi bland annat fick pitcha varandras verksamheter. Det kunde vara skitjobbigt och lite läskigt, men också väldigt bra. Det var verkligen en tillåtande stämning på den här kursen.
För den som funderar på att anmäla sig till kursen har Joakim följande medskick.
– Alla tycker så klart att ens verksamhet är viktig för att annars skulle man ju hålla på med den. Men det som jag tyckte var bra och som jag verkligen reflekterade över efter den här kursen, det var varför vår verksamhet ska finnas, alltså ur ett lite bredare och samhällsnyttigt perspektiv. Den frågan kan vara bra att fundera över när man ska gå en kurs i att lära sig att söka just filantropiskt stöd.
Lone är också inne på spåret att man måste granska sin idé i nya vinklar för att verkligen kunna övertyga någon om varför den ska lägga pengar på den, men menar att det till syvende och sist handlar om ens egen övertygelse.
– Den här idén vi har, det att vi vurmar för barns konst och som varit min dröm att arbeta med i 30 år… När man är så besjälad av någonting, då tror jag inte att det är så svårt att be om hjälp. Jag brukar säga att när man tycker att man har en riktigt bra idé så ska man först granska den noga, om den håller för granskning ska man hitta lekkamrater som tror på idén och sedan, i tredje steget, ska man bita sig fast i idén som en terrier. För man kommer alltid stöta på motgångar och motstånd. Men är man besjälad, då tror jag att det i slutändan löser sig med det finansiella.
Är du nyfiken på kursen men inte bestämt dig ännu så kan du delta i ett gratis webbinarium den 22 augusti som Brakeley Nordic anordnar.
Läs mer och anmäl dig till webbinariet här.